HAr så svårt för att fatta, vill inte accepter, kan inte acceptera det.
Att du nu är borta, jag vill inte det.
Det ända jag har gjort det är att kunna grina mig till sömns och sedan på morgonen sätta mig upp och det första jag tänker på det är dig och sen är det kört igen.

Fattar inte att det kunde hända dig. Varför just dig, varför itne någon på långvården som lider.
Nu kommer vi aldrig få se dig skratta eller lee. Det svider att bara tänka på det.

Igår för att inte tänka på onsdagen tog mamma mig till stranden här på landet. vi bada och sola ända fram till två.
sen åkte vi hem gjorde oss i ordning för att åka till norrtälje och ta spruta. Ajaj!
När vi sitter inne på kliniken märker jag att mitt armband är borta som jag fick av Stevens mamma på min 16 års-dag.

Allt jag gjorde när vi kom hem var att leta. Jag åkte till badstranden och leta. Jag dykte ner i vattnet med cyklop för att hitta det.
Men jag hittade det inte. Fan fan fan fan!!!

Ett minne mindre, jag har nästa lust att leta upp ett som ser precis lika dant ut. Bara för att det nästan ska vara som ett minne.

ska sätta upp en lapp på mitt jobb ifall någon har hittat det.

Det var gårdagen!